«lilla fröken» (från den titeln växer hon aldrig) hur hon ansar blommorna i solen, eller leker med de tama fåglarna. Man kan i sanning säga, att Gabrielle blomsterströr hennes levnads afton.
En man, kär för svenska hjärtan, har sagt att »det naturliga grunddraget i det nordiska livet är — — — en övervunnen vinter», och detta gäller även för livet i det enskilda, hemmets, människans. Det vill så gärna frysa och stelna, det vill så gärna falla snö på hjärtat, och vintern vill göra sin makt gällande så inom- som utomhus. För att hålla varmt där inne, för att livet må frodas och blomma, måste man oupphörligt hålla den heliga elden vid makt. Kärleken får icke slockna och dö. Gör den det, då blir allt möda och svårighet, och man orkar med intet, utom — sova! Den gör det icke om den lånar eld av himmeln, och då värmer den hjärtan och stugan, och livet blommar oupphörligt, under den på tusen utvecklingar rika leken: att göra varandra nöje. Och är det så inomhus — — — snön där ute, vinter, snöa!
Men jag återvänder till Gabrielle, vars kvickhet och glada lynne, i förening med hennes ömma och oskyldiga hjärta, göra henne med skäl till föräldrarnas älskling och allas glädje. Hon fortfar att påstå sin oduglighet, onyttighet samt ohjälpliga kärlek till ett ljuvt »far niénle»; men ingen håller med henne häruti, ty ingen kan dock vara utan henne, och man ser henne, när det gäller, vara rådig och duglig trots någon. Gabrielle gör sedan en tid inga gåtor mer. Jag tror nästan, att det kommer sig av att en viss baron L***, som en tid misstänktes att ha tänt eld på ett hus och nu
