blott ögat blir klart? Om himmeln förödmjukar, blott den drager — uppåt?!
Ett ibland Petreas sällhetsmedel är att behöva mycket litet av denna världens lekamliga ting. Hon anser sådana ting såsom nära släkt med illusionernas familj och vill därför ha med dem så litet som möjligt att skaffa. Därigenom har hon också medel att förvärva sig mången hjärtlig och bastant glädje. Jag vågar dock ej svara för, att hon icke snart torde få det raptus att ge en fest uppe på sin vindskammare och därvid producera varjehanda illusioner, såsom t. ex. kycklingar — min mors älsklingsillusioner — och citronsufflé — »vår äldstas» nästan reella sällhet, och i vilken hon ville proponera sin älskade »äldsta» att äta en försoningsskål med hennes »raptus».
Ville du nu göra ett summa summarum av Petreas tillstånd, så säg det så här: vad som var henne en källa till oro, har blivit henne en källa till ro. Hon tror på livets verklighet och på sitt eget livs däri. Hon låter icke förstöra sin frid av tillfälliga störingar, yttre eller inre; hon kallar dessa strömoln övergående stormar, efter vilka solen åter kommer fram.
Och skulle en dag hela hennes lilla vindskammare krossas, så skall hon även taga detta som en övergående olycka, och i ödmjukhet hålla sig beredd att flytta — ännu litet högre upp!
Men nog om Petrea och hennes uppkomst.
En dotter ägde ännu hemmet, och hennes sköna bild står ännu kvar i allas minne, men elt sorgflor vilar över den. Ty hon övergav hemmet och icke med frid, och hon blev ej lycklig, och mörker har i många
