och kär. O Ida! Det är en lycksalig känsla att kunna innerligen älska och vörda dem, som givit oss livet! — Och nu måste jag, med blödande hjärta, över hemmets ljusa tavla kasta en sorglig skugga, och likväl kommer den från en så skön bild. Det är — min mors! Jag fruktar, jag fruktar, att hon är på vägen att lämna oss! Sedan två år är hon avtynande, Hon har ingen bestämd sjukdom, men hon mattas synbarligen av, och inga läkarkonstens medel ha hittills velat visa sig verksamma. Nu talar man om nästa vårs luft, och seltervatten och en sommarresa — min far ville resa till världens ända med henne — man hoppas med visshet att hon skall bli bra; hon hoppas även, hon säger leende »ja!» till seltervatten och resa och allt vad vi föreslå; hon säger, att hon vill gärna leva med oss, att hon är lycklig med oss — — — och likväl är det något hos henne, och i själva hennes leende, som säger mig att hon själv icke har full tro till det hopp hon talar om. Ack! när jag ser hennes för var dag mer bleknande ansikte, det överjordiska uttrycket i hennes milda drag, när jag ser hennes allt långsammare gång, där hon vandrar omkring, stilla ordnande inom hemmet och beredande små behagligheter för de sina — då vid tanken att hon snart kanske skall gå ifrån oss, har jag ibland svårt att återhålla mina tårar. Men varför skall jag vara så misströstande? Varför skall jag ej hoppas som alla andra? Ack! jag vill hoppas, och i synnerhet för hans skull, som utan henne ej mer skulle vara glad på jorden. I denna stund är hon starkare och livligare än hon varit det på länge. Louises och hennes familjs hitkomst ver-
