rörelsen, som satte blodet i raskt omlopp, luftens friskhet, skogens skönhet och lugna storhet ingav henne nästan, i strid med hennes vilja och hjärta, en oemotståndlig känsla av välbehag och nöje, vilken dock hastigt minskades, då hon hörde det prassla i skogen. Vinden kunde det ej vara; kanske ett kreatur? Petrea återhöll sin ännu flämtande andedräkt. Det tasslade, det viskade — det var — människor i skogen! Huru tapper eller, rättare sagt, huru dumdristig Petrea i vissa ögonblick var, så drog sig nu hennes hjärta tillsammans, vid tanken på hennes ensamma, försvarslösa belägenhet och på de skräckscener, för vilka denna skog var beryktad. Dessutom var hon icke mer i de år, då människan står på flygande fot i livet, sorglös och överdådig; hon hade satt sig i livet, hade sitt stilla rum, sin lugna verkningskrets, som hon nu älskade mer än alla världens mest lysande äventyr; icke underligt då om hon bävade tillbaka för de osköna och ohyggliga, som äro hemma på landsvägen. Med våldsamt klappande hjärta lyssnade ännu Petrea. Prasslet kom allt närmare, Ett ögonblick tänkte Petrea att gömma sig på motsatta sidan av vägen, men i det nästa ropade hon tappert: »Vem är där?» Allt blev tyst. Petrea ansträngde sina ögon för att upptäcka någon på den sida, där bullret hördes, men förgäves; skogen var tjock, och det var blivet ganska mörkt. Ännu en gång ropade Petrea, sägande: »Är någon människa där, så, i Guds namn, kom olyckliga resande till hjälp!» Även rövare, tänkte hon, bliva bevekta av förtroende, och böner om hjälp kunna taga mordtankar ur deras hjärtan. Nu begynte åter prasslet i skogen, och nu höj-
