munnar, och Petrea, Jacobi och Louise slöto varandra i innerlig, syskonlig omfamning.
»Moster Petrea! Moster Petrea!» jublade de åtta gossarna, hoppande runtomkring henne.
Och Petrea grät av glädje att ha träffat på, icke allenast goda kristna, utan sin allra kristligaste svåger och hovpredikant och »vår äldsta», vilka med sina förhoppningsfulla telningar, »bärsärkarna», voro stadda på resan hem till föräldrar och pastorat.
Ett ögonblick därefter rullade vagnen med Petrea, Louise och Jacobi, åtföljda av ridande bönder i fullt fyrsprång inåt skogen, över vilken halvmånen nu steg, gjutande i dess dunkla skatter och i Petreas bedjande blickar sitt tröstefulla ljus.
Vi lämna nu Petrea med sina släktingar, som under resan ner till föräldrar och pastorat inträffade i rättan tid för alt rädda henne ur en högst pinsam belägenhet. Vi äro nu fullkomligt vissa, att assessorn får hastig hjälp, att Sara får både vin och av Louises elixir, att Petreas hjärta blir hugsvalat och hennes toalett iordningställd, och vi vilja till stöd för vår säkerhet anföra följande stycke ur ett brev från Louise, som dagen därpå avgick till hemmet:
»Jag är nästan övertygad om, att med sorgfällig vård, passande diet och framför allt vänliga omgivningar kan Sara ännu återkallas till liv och hälsa, Men nu är hon så svag, att vi omöjligt kunna tänka på att resa med henne, förrän om några dagar. Och i alla fall förtvivlar jag om att få henne med oss, såvida min far ej kommer själv och hämtar henne. Hon vill icke, säger hon, ’bli en börda för vårt hem!’ Ack, nu är det
