pas, även er lycklig, och som ingenting mer kan störa. Att leva för er och, näst er, för min familj, är det högsta jag önskar på jorden. Jag kan uppriktigt säga, att jag i denna stund ej älskar någon högre än er! Är detta er nog?»
Ännu häftades på Eva assessorns djupa ögon, forskande och genomträngande.
»Kyss mig!» sade han på en gång tvärt och skarpt.
Med en stilla, obeskrivligt ljuv hängivenhet lutade Eva sitt rodnande ansikte till hans och kysste honom.
»Herregud!» sade Jeremias, »är du då min? I hans namn då!» Och med outsägliga känslor slöt han den så länge älskade till sitt hjärta. Han höll henne länge så, och blott djupa suckar uppstego ur hans sällhetsfyllda bröst. — Slutligen slet han sig från henne och, såsom livad av en ny ungdom, tog han ett språng och ropade till de församlade i biblioteket:
»Seså! Nu är det färdigt! Jag tar henne! Hon ska få mig! Hon ska få mig! Hon duger till att bli min hustru, och jag duger att vara hennes man! Seså, där ute! Vill ni inte dricka vår skål?» Alla lupo till bålarna, Louise med de andra, de åtta efter henne. Det blev ett glädjefullt larm. Leonore och Petrea slogo under skratt ifrån sig de tillstormande och lovade bära glasen till dem, blott de ville förbliva stilla på sina platser. Äntligen återkom ordning i församlingen, glasen fylldes och skålarna begynte.
N:r 1, som lagmannen proponerade, var för det nya brudparet.
N:r 2, som Jacobi ganska vältaligt framställde, var för föräldrarna, »för deras lycka, deras väl», sade han
