över dem. De stå alla omkring honom, goda och färdiga människor; de tacka honom, att de blivit födda till livet och att de lärt känna dess värde. De äro till freds med sin lott. Den förlorade, den återkomna vilar sig i hemmet för at! begynna ett nytt liv, och hennes intagande barn är redan hemmastatt på morfaderns knän… Nu klingar Gabrielles gitarr, och en sång stäms upp! — Nu tror jag de dansa med! Louises åtta gossar låta trossbottnarna skaka. Jacobis röst höres överallt. Den goda, evigt unga människan! Jag borde vara glad, jag också, ty allt är frid och välbeställt i mitt hem. Jag är det även — mitt hjärta är fullt av tacksamhet, men min kropp är trött, mycket trött.
Granarna på graven vifta och vinka — jag ser deras spiror hälsa mig i det klara månskenet och visa — uppåt. Vinkar du mig, min son? Kallar du mig att komma ’hem till dig?’ Min förstfödde! Mitt sommarbara! Låt mig viska till dig att det är min hemliga önskan! Vänlig var mig jorden, vänligt hemmet där, men, när du gick bort, min älskling, då begynte jag att flytta. Törhända kommer den sista flyttningsdagen snart. Jag tycker jag känner på mig att jag skall få stilla inslumra. Och unnas det mig, innan den sista sömnen, en rätt klar och vacker stund, då skall jag än en gång trycka min mans hand till mina läppar, se omkring mig välsignande på jorden och tacksamt upp till himmeln och säga, som nu, av hjärtats grund: gudskelov — för hemmet här! — och hemmet där!»
