»Ingen i världen! Jag har frågat noga därefter. Fågeln i skogen är mindre skyddslös än det barnet. Fattigt lär det också vara i huset, och det lilla, som finnes, förskingras nog av det odjuret, sköterskan.
Nu kan ingen rädda henne undan dessa harpyer. God afton nu! Jag måste komma och berätta er det här, emedan det sved mig i hjärtat och emedan människan nu en gång har den hyggliga benägenheten att kasta bördan på andra för att lätta sig själv. Adjö!»
Lagmannen var denna afton mycket störd. Den berättelse, han nyss hört, tryckte hans sinne. »Det har varit en egen skickelse», sade han, »att herr N—s väg och min ofta stött tillsammans. Han har verkligen talang, men hans moraliska karaktär är dålig. Därför har jag vid ett par tillfällen motarbetat hans bemödanden i ämbetsväg och sålunda hans lycka. Det var naturligt, att han blev min fiende, och jag har ej brytt mig därom. Men nu ville jag… hur usel han ligger där, den olycklige! Och barnet, det arma, arma barnet! Ström! är kandidaten hemma? Nej? Och klockan går på elva! För tusan! I morgon skall han få veta, var han är hemma!»
Mandater.
När lagmannen morgonen därpå drog upp rullgardinen, sken solen — solen, så mäktig i sin tystnad och sina strålar — in i rummet och upplyste det med sitt förklarande ljus. Dess strålar gingo rakt till lagmannens hjärta.
