I annat fall brukade lynnet ha känning därav. Elise såg under middagens lopp ett och annat strömoln komma över sin mans panna. Men han tycktes själv vilja förskingra dem, och allt gick rätt hjälpligt ända till dess kycklingarna kommo. När lagmannen (som gärna bibehöll gamla seder) ville skära för dem, stretade de synbart emot. Till Elise sändes härvid över bordet en blick, som hon kände likt ett knivstyng i hjärtat. Hon blev hastigt helt livlig och pratsam och såg icke en enda gång på sin man, som satt bister och tyst »med kniven i steken och svetten i pannan». Men hon drog andan djupt när middagen väl var över. Hon längtade då att över den få säga ett försoningsord till sin man. Men han tycktes nu blott ha ögon och öron för överstinnan. Ett livligt och intressefullt samtal uppkom emellan honom och henne, som skulle ha gjort Elise mycket nöje, och i vilket hon lätt kunnat deltaga, om icke en stigande känsla av betryckthet kommit över hennes själ, då hon tyckte sig märka, att någonting kallt och ringaktande för henne låg i hennes mans väsen och sätt. Hon blev allt tystare och blekare. Allt samlades kring den lysande Emilie. Även barnen voro som förtrollade. Överstinnan själv vände sig nästan uteslutande till sin forna tillbedjare och lät strålarna av sina sköna ögon, sitt granna leende spela på honom.
Det här är roligt! tänkte Elise i det hon trckte bort en framträngande tår, men jag vill hålla god min!
Kandidaten märkte denna min; hastigt löste han sig från överstinnans trollkrets, dit han blivit indragen, som de andra, och med lillan på sina knän satte han sig nära Elise och bekynte berätta en saga, beräknad på att
