Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

»Nå det var en god idé. Den tackar jag dig just för, min söta Elise!» sade lagmannen särdeles förnöjd.

Ja, om bara icke överstinnan varit, om icke kandidaten varit och om icke om varit emellan, så hade nu allt varit på god väg. Men nu var det annorlunda, och


»En svala gör ingen sommar.»

För många kaotiska elementer hade samlat sig inom Frankska familjen, för att en klar solblick skulle kunna reda dem. Icke heller voro makarna klara över sig själva. Lagmannen var verkligen tjusad av sin forna älskarinna, och den vackra överstinnan gjorde allt för att fängsla sin forne tillbedjare. Att i den mån han fann Emilie intressant, Elise blev det mindre för honom, var naturligt nog, helst han hos Emilie fann vad han ofta saknat hos sin Elise, intresse för hans verksamhet.

Elise, på sin sida, var varken klar eller lugn; hon led av det förhållande, som uppstått mellan hennes man och Emilie, och hon erfor ett slags tröst, ett slags behag av Jacobis tillgivenhet, med detsamma som den karaktär av passion, som den ibland antog, började allvarsamt oroa henne, Ett brev, hon skrev vid denna tid till sin syster Cecilia, vittnade om hennes sinnesstämning:

I går var jag på en stor supé, för första gången på flera år. Jag hade klätt mig med mycken omsorg: jag hade blommor i håret, jag önskade behaga Ernst. Jag var helt nöjd med mig, när jag for av. Ernst kun-