Hoppa till innehållet

Sida:Hemmet 1928.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

modern, som talar om besvär, slarvsylta och slarviga pigor.

Nu får man ändå tacka sin lycka, om inte någon ful och futtig träta uppstår av sådana intressanta meddelanden och om i hemmets lyckliga lugn endast harmlösa gäspningar fylla den plats, som kyssarna övergivit. Alla livets former bära inom sig upplösning och förruttnelse, och en giftig Nidhögg gnager själva världsträdets rot.»

Några av åhörarna, och bland dessa kandidaten, hade högt skrattat åt överstinnans teckningar. Men lagmannen hade ingen gång dragit på munnen, och när överstinnan slutat, svarade han med ett allvar, som lät satiren förstummas på hennes läppar:

»Vore det så, Emilie, så vore livet föga värt, även i sina glanspunkter. Ni har talat om upplösning och om död, Emilie, såsom slutet av livets drama. Ni har glömt — uppståndelsen, förnyelsen — som även den fornnordiska Valan sjunger om. Äktenskapets liv har, som allt liv, en sådan — ja, en fortgående sådan, då det är grundat i det ena eviga. Och var genomgången kamp, var överstånden fara, var liden smärta förvandlar sig då till en välsignelse över hemmet, över makarna, som blott gått djupare in i varandra, innerligare förenat sig.»

Lagmannen hade talat med ovanlig värme och ej utan en viss sinnesrörelse; hans uttrycksfulla blick sökte och mötte Elises. Elise hade oförmärkt nalkats de talande; med en aggande smärta hade hon hört Emilies bittra satir — hon kände att någonting i den var sant, Men när lagmannen talade, kände hon, att