flicka, laga så, att sex bli bra mjöltjocka och bastanta, som du vet att Henrik tycker om.»
»Skulle vi inte ha vispad grädde med hallonsylt till pannkakorna?»
»Jo, gärna! Jacobi skall sätta mycket värde på detta!»
Louise rodnade litet, och lagmannen utbad sig muntert, att man skulle få någonting annat än »himlamat» till aftonmåltid, vilket utlovades.
Nere i salen skakade assessorn »familjetaket» i vredesmod. »Det uslaste tak i hela kristenheten!… skyddar för varken blåst eller regn!… Och tungt som arken! och…» Men bäst han skakade och grälade, fick han höra buller, utrop, välkomningar på alla möjliga, hjärtliga och glada toner. Nu kastades hovpredikanten huvudstupa över familjetaket, och med stora skutt hastade assessorn ut att skaka händer med husets son och vän, som båda nu återkommo från akademien.
»Vad ni äro våta, bleka, frusna!»
»Å, vi ha haft en dråplig regnskur!» sade Henrik, ruskande på sig och med en sidoblick på Jacobi, som såg både slokig och pjunkig ut i sin våta kostym.
»Marmelad, fullkomligt marmelad!» kuttrade bedrövligt Jacobi, »vad kan man annat bli, sönderhackad på den infamaste bondkärra, i storm och störtsjöar, så man måste smälta och upplösas! Hu, hu, u-u-u, uh!»
Henrik skrattade hjärtligt åt sin reskamrats uppsyn och sade: »Hur mår ni nu alla, söta, söta systrar? Vad det var längesen jag såg er!» Och han tryckte deras händer mellan sina kalla och våta.
Detta uppträde, som tilldrog sig i skymningen, gjordes hastigt slut på, därigenom att fruntimmerna allvar-
