sina vackra steg, sin behagliga, ehuru kanske litet för allvarsamma hållning. Man såg ändå nästan hellre på Eva, ty hon var så av själ och hjärta uppe i dansen. Gabrielle flög med gyllne lockar lätt som en fjäril omkring. Men vem var icke uppe i dansen denna afton? Den blev — och mycket genom den förstföddes dansande livsandar — en riktig vurm. Själva assessorn anförde vid Evas hand till allas förundran den mest konstiga och invecklade polska med den mest utvecklade talang.
Först vid midnatten upphörde, på Elises uppmaning, dansen.
Fadern följde sina döttrar upp på deras rum, och när nu döttrarna tacksamt och hjärtligt smögo sig omkring honom, betygande sin tillfredsställelse, fanns på jorden ingen man lyckligare än lagman Frank.
Modern åter hade tagit sin »förstfödde» med sig i sitt lilla kabinett. De hade ju icke ännu fått tala ett ord på tu man hand. Huru hon nu frågade honom om allt, både stort och smått, som rörde honom, och huru gärna och fullt öppnade han icke för henne sitt hjärta! Så talade de om familjens angelägenheter, om handeln av den nya egendomen, om skulden i vilken man för denna hade satt sig och om medlen att småningom komma ur den, om nödvändigheten av »stor sparsamhet» på alla håll. Så talade man om husets döttrar.
»Louise är syperb!» sade Henrik, »men hon ser en smula domkyrka ut. I afton när Jacobi sade henne någon artighet, vilken högtidlig min! Vet mamma, jag tror att systrarna sitta för mycket stilla. Man blir domkyrka av sådant. Vi måste skaffa dem mera mo-
