Petrea.
Alla äro litet släkt med kaos, men Petrea var det mycket. Ögonblickliga klarningar och långa tider av villervalla växlade inom henne. Det var en stor olikhet emellan Louise och Petrea. Om Louise behövde sex hyllor och mer för sina saker, så behövde Petrea knappt nog en halv för hela sin garderob. Den var nästan alltid i så knappt och magert tillstånd, att det var — »bedrövligt», tyckte Louise, som icke sällan tog vid och hjälpte upp den med hjälpsam hand. Petrea rev sönder, tappade bort och skänkte bort utan allt hov och urskillning, och var känd i syskonkretsen för sina dåliga affärer. Petrea hade alls icke »ägodelssinne». Däremot hade hon verkligen — ehuru Louise icke ville medgiva det — ett visst konstsinne. Alltid var hon sysselsatt med skapelser, antingen musikaliska eller arkitektoniska eller poetiska. Men alla hennes skapelser innehöllo en god del av vad man kallar smörja. Vid tolv års ålder skrev Petrea sin första roman. Ett år senare begynte hon på en tragedi, som skulle heta: »Gustav Adolf och Ebba Brahe», men tragedien kom av sig redan i första akten och icke mycket längre kom ett stycke i den skämtsamma genren, ämnat att tävla med fru Lenngrens tjusande sångmö, för närvarande var Petrea sysselsatt med ett poem, vars titel, i stora bokstäver utskriven, var »Världens skapelse». »Världens skapelse» begyntes med:
