Damoklessvärdet.
med lugn argumentering, skulle ej endast vara gagnlöst, utan även förvärra saken.
Merlin hade givit order om, att kappsäcken och skrivpulpeten skulle undersökas, och två män höllo nu på att utstjälpa bäggederas innehåll på golvet. Men skrivpulpeten innehöll nu endast några få privata hushållsräkningar jämte koncept till olika tal, vilka Déroulède vid åtskilliga tillfällen hållit å nationalkonventets församlingar. Däribland fanns även några med blyerts nedskrivna rader, som stodo i samband med hans försvar av Charlotte Corday, och de grepos girigt av Merlin. Hans snuskiga, kloliknande händer slöto sig kring dessa papperslappar som kring ett kärkommet byte.
Men någonting annat av vikt anträffades ej. Déroulède var en tankens och handlingens man, med den äkta övertygelsens hänförelse; men fanatikerns brist på omtanke och försiktighet var honom främmande. De papper, som lågo i den gula portföljen, vilken han ämnat taga med sig till la Conciergerie, ansåg han ovillkorligen nödvändiga för genomförandet av vissa planer, annars skulle han aldrig ha förvarat dem. De voro också de enda bevis, som skulle kunna framläggas mot honom.
Själva kappsäcken var endast packad med de få nödvändighetsartiklar, som behövdes för en månads vistelse i la Conciergerie, och soldaterna sökte under Merlins ledning fåfängt finna någonting, som med litet god vilja skulle kunna uppkonstrueras till förrädisk korrespondens med den stackars fördrivna drottningen.
Medan karlarna letade och snokade överallt, vräkte sig Merlin med utsträckta ben i en av de stora läderklädda stolarna, på vars armstöd hans smutsiga fingertoppar trummade en otålig marsch. Han brydde sig ej ens om att dölja den gränslösa besvikenhet han redan började känna. Ty det såg verkligen ut, som om resultatet av allt letande skulle bli skäligen klent.
Hans plirande ögon gingo tid efter annan till Juliette liksom för att pocka på hennes bistånd. Hon förstod mycket väl, vad som rörde sig inom honom, och bibehöll sitt orubbliga lugn. Men hon kunde ej neka sig nöjet att stundom låta blicken dröja i någon bestämd riktning, och då voro karlarna genast där och
92
