Röjd.
åklagaren till handa. Den var skriven på ett stycke papper och tycks ha kastats ned i någon av de där nyligen uppställda lådorna. Och —
— Det är verkligen rätt egendomligt, sade Déroulède, funderande på händelsen och kanske ännu mera på den starka sinnesrörelse, Anne Mie lade i dagen, när hon berättade den. — Jag har aldrig vetat av, att jag hade en hemlig fiende. Jag undrar om jag någonsin skall få reda på —
— Precis det samma sade jag nyss åt medborgaren Merlin.
— Vad för slag?
— Att jag undrade, om du eller — eller någon av oss, som hålla av dig, någonsin skall få reda på, vem den där hemliga fienden kan vara.
— Det var ett misstag, lilla vän, att tala så oförbehållsamt med en sådan rå och ohyfsad människa som medborgaren Merlin.
— Jag sade inte mycket, men jag ansåg det rådligast att hålla honom vid gott humör, eftersom han själv tycktes vilja tala just i det ämnet.
— Nå, vad sade han?
— Han skrattade och frågade, om jag mycket gärna skulle vilja veta …
— Jag hoppas du svarade nej, Anne Mie?
— Nej, var du lugn för att jag svarade ja, utbrast flickan med plötslig häftighet.
Hon sköt en flammande blick på Juliette, som satt stel och tyst och med ögonen följt varje rörelse av Anne Mie från den stund, då hon börjat berätta.
— Skulle jag inte vilja veta, vem som är din dolde fiende, Paul — den varelse som var lumpen och svekfull nog att söka överlämna dig i händerna på dessa skurkar, som ej känna något förbarmande … Vad ont har du väl gjort någon människa?
— Sakta, Anne Mie, du förivrar dig, avbröt han, mot sin vilja småleende åt den unga flickans våldsamma förtrytelse över vad han ansåg endast som en småsak — upptäckten av denna hittills okända fiende.
— Tag inte illa upp, Paul, bad Anne Mie med ett nästan rörande tonfall, men hur kan jag annat än att bli alldeles utom
106
