I fängelset.
XVI.
I fängelset.
Déroulède gjorde intet försök att gå till henne.
Först efter en stund, då Merlins och hans karlars tunga tramp ånyo hördes ut i förstugan, reste hon sig stilla.
Hon hade gjort sin ödmjuka och ångerfulla avbön där inför dem alla. Sedan kastade hon en sista avskedsblick på dem, som hon så djupt förorättat, och i sitt hjärta bjöd hon ett evigt farväl åt den kärlek, som hon nyss sett spira, men varöver frostvinden redan härjande gått fram.
Nu var hon redo att lida sina gärningars lön.
Merlin hade redan åter kommit instövlande i rummet. Det långa och besvärliga sökandet genom hela huset hade icke förbättrat vare sig hans lynne eller hans yttre människa. Han var svettigare och smutsigare än någonsin, och den trånga pannan hade nästan försvunnit under de stripiga testarna av det okammade håret, som han i vresig otålighet ständigt lurvat till och fört fingrarna igenom, tills det stod i alla väderstreck.
Juliette behövde ej mer än kasta en blick på hans ansikte för att ernå visshet om, vad hon ville veta. Han hade varit inne även i hennes rum och hittat lämningarna efter de uppbrända pappersbitarna, som hon med flit lämnat kvar i asklådan.
Nu var frågan den: hur skulle han bete sig gent emot henne? Att hon ej skulle kunna undslippa fängelse och dom stod med ens klart för henne. Så mycket läste hon i den föraktfullt ironiska blick, som Merlin sköt på henne.
Déroulède å sin sida erfor en viss lättnad, när fridstörarna åter kommo inklampande. Situationen hade blivit outhärdlig. När han såg sitt fallna helgon ligga där i ånger och ruelse framför honom, kände han sitt inre sargas och sönderslitas.
Men ändå gick han icke fram till henne och lyfte icke upp henne med tröstande ord …
Den överhängande fara, som hotade honom, bekymrade honom föga. Han förmodade, att Merlin väl skulle hitta den gula
112
