Nya erfarenheter.
åvägabringa någon avskildhet för dem, som med det första skulle förhöras, dömas och avrättas.
Den unga flickan hade fått vandra fram genom Paris’ myllrande gator, följd av en larmande folkmassa, som med fröjd såg i denna fint uppfostrade unga flicka ett nytt rov, vilket snart skulle kastas i gapet på revolutionens omättliga hydra.
På senaste tiden hade de smutshöljda åskådarna av det vederstyggliga frispektaklet på Place de la Guillotine fått bevittna endast helt få av dessa särskilt lockande episoder — till exempel en elegant och förfinad dam av stora världen, med vita händer och stolt blekt ansikte, som besteg trappstegen upp till samma schavott, på vilken avrättades de värsta brottslingar och moraliskt förkomna individer.
Madame la Guillotine liknade i så måtto den katolska kyrkan, att hon öppnade sina armar — målade i blodrött, för resten — lika för alla, mördaren och tjuven, den högättade aristokraten och uslingen från rännstenen.
Men på senaste tiden hade valet av offer antagit en nästan uteslutande politisk karaktär. Girondisterna kämpade sin sista kamp på revolutionens blodiga arena. En och en föllo de, alltjämt stridande, alltjämt predikande sans och måtta, alltjämt förespående olycka och fåfängt vädjande till det folk, som de frigjort från ett slags slaveri, blott för att kasta det in under ett annat ok, vida mera omänskligt och tyranniskt.
Det fanns den tiden tolv fängelser i Paris och fyrtiotusen i Frankrike, och alla voro de överfullla. En hel armé drog landet runt för att skaffa ihop fångar. Utrymmet medgav inga enskilda celler, ej ens den mest primitiva avskildhet, och för någonting så barockt som blygsamhetskänsla fanns heller intet rum.
Män, kvinnor och barn, alla föstes de tillsamman för ett dygn eller par, och sedan kom döden och utjämnade alla små förtretligheter och plånade ut den blygselns rodnad, som den snuskiga närheten framkallat på kvinnornas kinder.
Döden jämnade ut allting, strök ut allting.
När Marie Antoinette besteg giljotinen, hade hon glömt, att hon under en tid av sex veckor faktiskt levat dag och natt i omedelbar gemenskap med en flock förfallna soldater.
122
