Fällan.
en äkta patriot skulle ha hittat dessa papper inte i flickans, utan just i Déroulèdes rum — och vidare att i handen på en republikens trogne tjänare inte alla dessa dokument skulle ha varit förstörda, ty han skulle ha »hittat» ett brev, adresserat till änkan Capet, som mer än tillräckligt bevisat, att medborgaren-deputeraden Déroulède är en förrädare. Så skulle en sann patriot ha gjort — så skulle jag ha gjort. Pardi, när nu Déroulède är en sådan viktig och utsökt person, att vi alla måste dra på getskinnshandskar, innan vi ta i honom — låt oss då bekämpa honom med andra vapen. Äro vi aristokrater, att vi skulle tveka att spela schakaler gent emot denne listige räv? Medborgare Merlin, härstammar ni till äventyrs från någon ci-devant hertig eller prins, eftersom ni inte vågade tillverka ett dokument, varigenom en förrädare skulle få sin beskärda del? Tillåt mig säga er, vänner, att republiken har ingen användning för skällande hundrackor, och hon kallar den en förrädare, som ej törs behandla en av hennes fiender efter förtjänst, bara därför att han fruktar gatpatraskets onåd.
Dundrande applåder följde på detta tal, som hela tiden ledsagats av våldsamma åtbörder och inflickade öknamn och smädelser av alltför drastisk art för att kunna återgivas. Lenoir hade en genomträngande och ganska gäll stämma, och han talade på en mycket bred dialekt, något svår att närmare bestämma, men helt olika med den vanliga pariserunderklassens hesa idiom med dess talrika strupljud.
Mannens glödande hänförelse kunde ej annat än göra ett starkt intryck. I sina trasiga, nedsotade kläder såg han ut som en personifiering av hela den snuskiga och skränande hop, som drivit bildning, konst och förfining till schavotten och satt upp sina egna smutsiga laster och råa begär i högsätet.
XXI.
Fällan.
Tinville ensam hade förblivit tyst under Lenoirs lidelsefulla tal. Det tycktes nu vara hans tur att bli butter och tvär. Han satt och petade sina tänder som förut och stirrade dystert på den
137
