Fällan.
kommer från Calais. Ursprungligen fördes han hit av medborgaren Brogard, som är en mycket god patriot.
De närvarande började nu troppa av, en och en i sänder, och den skumma lokalen på »Enögda hästen» tömdes småningom. De nickade ett kort godnatt till varandra och gingo därefter till sina respektive nattlogis, vilka förvisso ej förtjänade namn av hem.
Tinville dröjde kvar bland de sista; han och Merlin tycktes plötsligt ha begravt den stridsyxa, som för blott ett par timmar sedan hade hotat förgöra den ene eller andre av de båda skötevännerna.
Två eller tre av de outtröttligaste av dessa nitiska patrioter hade samlats kring allmänna åklagaren och Merlin, upphovsmannen till lagen om de misstänkta.
— Vad tycker ni, medborgare, sade Tinville slutligen helt lugnt. — Min uppfattning är, att den där karlen, Lenoir, är för vältalig — eller hur?
— Farlig, förklarade Merlin lakoniskt, medan de andra nickade bifall.
— Men hans plan duger, tyckte en annan av männen.
— Ja, den begagna vi oss utav, sade Tinville, men sedan —
Han tystnade, och återigen nickade alla bifall.
— Ja, han är farlig. Vi lämna honom i fred tills vidare, men längre fram —
Tinville strök smekande över den höga träställningen, som stod mitt i rummet och som var formad i likhet med en giljotin. Ett ondskefullt uttryck spelade i hans ansikte, ett dödsbringande vidunders på en gång hiskliga och belåtna grin. De andra skrattade styggt. Merlin grymtade ett trumpet samtycke. Han hade ingen orsak att älska den jättelika kolbäraren, som höjt sin skrovliga röst för att göra spott och spe av honom.
Belåtna med nattens arbete nickade nu de sista av ligans medlemmar åt varandra och gingo ut i mörkret.
Nattvakten höll just på att göra sin rond, bärande sin lykta och höjande det vanliga ropet:
— Invånare i Paris, soven lugnt! Allting är tryggt, allting är lugnt!
144
