Fruktlösa spaningar.
huset ter sig verkligen så föga inbjudande, att ingen frestas att stiga på.
— Det förundrar mig, att du kan vilja bo där, anmärkte Déroulède med ett flyktigt smålöje, då han inom sig jämförde sin väns eleganta yttre med snusket och förfallet runt omkring.
Sir Percy placerade sin skrymmande stofthydda i en knarrande och oroväckande rankig stol, sträckte ut sina långa ben framför sig och sade lugnt:
— Jag stannar i det här hålet endast så länge, tills jag hunnit skaffa dig ut ur denna mördarkula, vars namn är Paris.
Déroulède skakade på huvudet.
— Då kan du lika gärna genast fara tillbaka till England, sade han, ty som sakerna nu stå, lämnar jag aldrig Paris.
— Utan Juliette Marny, böra vi kanske tillägga? genmälde sir Percy med största jämnmod.
— Och jag fruktar, att hon placerat sig utom räckhåll för oss, sade Déroulède dystert.
— Du vet väl, att hon sitter i Luxembourgfängelset? sporde engelsmannen plötsligt.
— Jag anade det, men jag hade alls ingen vägledning.
— Och i morgon skall hon upp i förhör.
— Jag anade det med. De hålla åtminstone aldrig sina fångar länge i ovisshet, svarade Déroulède bittert.
— Vad ämnar du göra?
— Försvara henne till mitt sista andedrag.
— Du älskar henne då alljämt? sade Blakeney och log.
— Alltjämt? — Både blick och tonfall meddelade genast sir Percy allt vad han önskade veta.
— Ändå har hon förrått dig? sade han på försök.
— Och för att gottgöra det brottet — som föranleddes av en ed, min vän, som hon på sin tid svor sin far — är hon redo ett offra sitt liv för mig.
— Och du är villig att förlåta?
— Att förstå är att förlåta, svarade Déroulède enkelt. — Och jag älskar henne.
— Ditt helgon! sade Blakeney med ett milt sarkastiskt smålöje.
150
