Juliette inför rätta.
med den höga frygiska mössan, på skrivarna, som låta sina raspande gåspennor oavlåtligt flyga över papperet, på de ostadigt fladdrande ljusen, som sända hela moln av sotig rök upp mot den mörka takvälvningen.
Då får ett litet kräk — en stackars liten flickunge, ännu ej tio år — ögonen på Paul Déroulèdes ansikte, där han sitter vid motsatta ändan av rummet.
— Tiens! Papa Déroulède! säger hon och pekar på honom med ett avmagrat finger.
Sedan vänder hon sig ivrigt till dem, som sitta henne närmast, och hennes ögon vidgas vid den vemodiga hågkomsten av en lycklig eftermiddag, som hon tillbragt i Paul Déroulède hus, med fullt upp med vetebröd att äta och stora muggar med fraggande mjölk att dricka därtill.
Han vaknar upp ur sin slöa liknöjdhet, och hans stora ögon mista uttrycket av dyster hopplöshet, då han besvarar den lilla flickans hälsning.
För ett ögonblick — ack, endast en bråkdels sekund — mildras uttrycket i pöbelns smutsiga, utsvultna fysionomier. Det höres ett svagt sorl bland kvinnorna, som Guds allvarliga ängel med skrivtavlan och stiftet måhända upptecknade som en välsignelse. Vem vet!
Foucquier-Tinville döljer med möda ett försmädligt grin, och medborgaren-presidenten svänger otåligt sin gällt pinglande klocka.
— För fram de anklagade! skriker han med stentorstämma.
Det går en svallvåg av belåtenhet genom de packade människomassorna, och Guds ängel nödgas åter hölja sitt anlete.
XXIV.
Juliette inför rätta.
Det finnes alltsamman outplånligt upptecknat i »Bulletin du Tribunal Révolutionnaire», under datum den 25 Fructidor, revolutionens år I.
Vemhelst, som har lust, kan läsa det, ty Bulletinen förvaras i Nationalbibliotekets arkiv i Paris.
156
