Det oväntade.
Juliette ej genast förstått, att det ej endast är uniformen, som gör soldaten …
— Utmärkt, Tony! Gadzooks! Ffoulkes, nu ha ni verkligen hedrat er!
Den sävliga, skämtsamma rösten var omisskännlig, men var i alla dagar kom den från?
Så mycket var emellertid säkert, att de båda gardisterna, som avsänts av Santerre, lågo avväpnade på marken, med hopvirade trasor i munnen, medan tre av deras falska kolleger höllo på att ytterst omsorgsfullt surra fast dem med rep.
Vad betydde allt detta?
— Tiens, ami Déroulède, du hade väl aldrig tänkt, att jag skulle låta mademoiselle Juliette bli sittande på ett så högst otrevligt och okomfortabelt ställe?
Där, tätt intill Déroulède och Juliette, stod den långe, svartmuskige bjässen från jakobinerklubben, den fruktansvärde medborgaren Lenoir. De båda fångarna stirrade och stirrade, stumma av häpnad och ur stånd att tro sina egna sinnens vittnesbörd. Ty rösten var dem välbekant, och tvärs igenom den grovlemmade kolbärarens smutsgrå mask tittade ett par pigga blå ögon, som tindrade av förnöjelse.
— Ja, jag ser ju ut, så jag kan skrämma slag på mera känsliga naturer, sade omsider kolbäraren, men det var enda sättet att få det där mordlystna packet att dansa efter min pipa. Jag ber er tusen gånger om förlåtelse — mademoiselle — det är verkligen på sätt och vis jag, som bragt er i detta fatala läge, men nu är ni bland vänner. Vill ni värdigas skänka mig er förlåtelse?
Juliette såg upp. Hennes stora, allvarsamma ögon, som nu simmade i tårar, fästes på den käcke mannen, som så högsinnat och med en så förfärlig personlig risk bistått henne och den älskade.
— Blakeney — började Déroulède.
Men sir Percy avbröt honom hastigt.
— Tst, karl, vi ha bara några ögonblick på oss! Kom ihåg att du ännu är i Paris, och Herren allena vet, hur vi i natt skola allihop komma helskinnade ut ur denna rövarekula. Jag har sagt,
181
