Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/199

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Fiskmåsens skri.

Näst efter den man, som hon skänkt sin kärlek, beundrade hon och såg upp till den käcke äventyrshjälten, den högättade, fint bildade ädlingen, som med ansiktet täckt av smuts och de starka lemmarna höljda av ruskiga paltor spelade den präktigaste roll, som någonsin förts fram på livets stora skådebana.

— Till stadsporten — till tullbommarna!

Likt en hjord av vilda hästar, pådriven av vaktarens piska, satte sig nu den väldiga folkmassan i rörelse åt alla håll under oreda och förvirring. Man visste knappt, vad meningen var eller vart man ville hän, men man gjorde som alla andra, och så rullade nu störtvågen fram i riktning mot den stadsport, varigenom fångarna kunde antagas ha rymt.

Déroulède lilla skara hade ännu ej slutit sig till den allmänna folkvandringen. Trängseln ute på torget var alltjämt mycket stark och de från torget ledande gatorna och gränderna slingrande och trånga. Den stora folkströmmen fördelade sig nu i en mängd smärre rännilar, och alla styrde kosan mot det gemensamma målet, närmaste stadsport.

Längs nattsvarta gränder och prång hastade de, dessa mörksens barn — än, där utrymmet vidgade sig, i täta, böljande massor, än i lika brådskande smågrupper och förgreningar, åt norr och söder, öster och väster.

Men det var från öster, som fiskmåsens skri ljöd.

Och den lilla skaran följde sin ledares locktoner. Nere på Rue de la République var trängseln oerhörd; man hade här Barrière Ménilmontant tätt i närheten, och på andra sidan den låg kyrkogården Père Lachaise. Här hade man den närmaste stadsporten, från Templefängelset räknat, och pöbeln hade nu snart fått nog av detta nattliga spring på blöta och smutsiga gator. Ännu så länge hade man, trots allt redligt uppsåt, uträttat jämförelsevis litet, men nu gällde det att med viljestyrka snarare än vapenmakt storma Paris’ stängda portar …

Inom en kvarts timme var man framme vid Ménilmontant.

Stadens väldiga portar voro noggrant bevakade av avdelningar av nationalgardet, var och en under befäl av en officer. Styrkan uppgick kanske till tjugo man, men vad förmådde de mot de anstormande massorna?


191