Prolog.
— Nej, min far, svarade den unga flickan med en förfärad viskning, jag tvekar ej. Jag skall svära precis så som du befaller mig.
— Upprepa då orden efter mig, mitt barn!
— Ja, fader.
— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig —
— Inför den allsmäktige Gudens ansikte, som ser och hör mig —
— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède —
— Svär jag, att jag skall uppsöka Paul Déroulède.
— Och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död.
— Och på det sätt, som Gud skall ingiva mig, framkalla hans död, hans ofärd eller vanära, till hämnd för min älskade broders död, eftersade Juliette högtidligt.
— Måtte min broders själ förbliva i skärselden, till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas.
— Måtte min broders själ förbliva i skärselden till den yttersta domens dag, om jag skulle bryta min ed, men måtte den hugnas med evig frid den dag, varpå hans död rättvist hämnas.
Den unga flickan föll på sina knän. Eden var svuren, den gamle mannen var tillfredsställd.
Han ropade på sin kammartjänare och lät sig lugnt åter föras till sängs.
En enda kort timme hade förvandlat ett barn till en kvinna. En farlig förvandling, när hjärnan är överfull med intryck, nerverna överretade och hjärtat nära att brista.
Men för stunden var det barnanaturen, som för sista gången gjorde sig gällande, ty Juliette flydde snyftande ut ur rummet och kastade sig ångestfullt i den trofasta gamla Pétronelles armar.
19
