En gatuscen.
fanns en stenbalustrad, och några trappsteg i rät vinkel från gångbanan ledde upp till den massiva dörren.
På dessa trappsteg räddade sig den unga flickan upp. Trotsig och stolt stod hon där inför den skränande folkmassan, vars raseri hon så tanklöst frambesvurit.
— Medborgarinna Margot, den där gråa klänningen skulle i sanning anstå er väl! ropade en ung man, vars röda mössa hängde i trasor över ett elakt och liderligt ansikte.
— Och alla de där vackra spetsarna skulle bilda ett förtjusande krås kring aristokratfrökens hals, när medborgaren Samson håller upp hennes huvud till beskådande för oss alla, tillade en annan, i det han med en tillgjort elegant rörelse böjde sig ned och med två mycket smutsiga fingrar lätt lyfte på den unga flickans gråa klänning, så att den spetsgarnerade underkjolen kom till synes.
En hel salva av gapskratt och ohyggliga svordomar belönade denna kvickhet.
— Bra synd, att så‘na där väldigt fina spetsar ska sitta gömda! tyckte en rynkig häxa. — Ni kan väl aldrig tänka det, min fina fröken, men mina ben äro alldeles bara under stubben på mig.
— Och smutsiga med, det slår jag vad om, skrattade en annan. — Tvål är dyr i Paris just nu.
— Spetsen på aristokratfrökens halsduk skulle betala bagarräkningen åt en hel familj under en månad, tjöt en uppretad stämma.
Det nyss förtärda brännvinet hetsade ytterligare upp sinnena, hätskhet gnistrade ur alla blickar. Man ämnade tydligen tillgripa våld. Den unga flickan tycktes förstå det, men hon förblev stolt avvisande och behärskad, medan hon småningom drog sig tillbaka uppför stentrappstegen, tätt följd av sina angripare.
— Då gå vi väl till juden med grannlåten! skrek en mager, avtärd kvinna, i det hon plötsligt grep tag i den unga flickans halsduk och med ett elakt hånskratt slet den från hennes bröst.
Denna nedrighet tycktes bli signalen till nedbrytandet av de sista skrankor, som hindrat mobben från att övergå till rena
25
