Den trogna gårdvaren.
Déroulède. Visst hade han rätt att prata en smula, om det roade honom. Ett sådant sjukhus överskylde många brister …
Till och med det blint fanatiska Berget — Danton, Merlin, Santerre — endast ryckte på axlarna. — Det är Déroulède, låt honom tala, om honom lyster. Marat brukade säga om honom, att han ej var farlig.
Juliette hörde det alltsamman. De stickande kvinnorna omkring henne språkade sinsemellan. Till och med Charlotte var nästan glömd, så länge Déroulède talade. Han hade en välljudande röst, malmfull och stark, som kraftigt skallade genom domaresalen.
Han var tämligen kortväxt, men bredaxlad och väl proportionerad, med uttrycksfulla händer, som sågo smala och aristokratiska ut under de fina krusade spetsremsorna.
Charlotte Cordays dom föll. All Déroulèdes vältalighet förmådde ej rädda henne.
Juliette lämnade domsalen i ett sällsamt upprört sinnestillstånd. Hon var mycket ung; de scener, hon fått bevittna under de sistförflutna båda åren, kunde ej annat än upphetsa inbillningskraften hos en ung flicka, som var uteslutande hänvisad till sina egna intellektuella och moraliska resurser.
Och vilka scener! Store Gud!
Nu gällde det att vänta på ett tillfälle. Charlotte Corday, den halvbildade lilla bondflickan, skulle ej utmärka sig förmer än mademoiselle de Marny, ättlingen av hundra hertigar — de ädlingar, som skapat Frankrike, innan landet började sitt eget förstörelsearbete.
Men hon förmådde ej uttänka någon bestämd plan. Den stackars gamla Pétronelle, hennes enda förtrogna, var ej av det slags virke, varav hjältinnor göras. Juliette kände sig manad av pliktkänslan, men pliktkänslan, även när den är som starkast, är ej en lika snarfyndig rådgivare som kärlek eller hat.
Hennes äventyr utanför Déroulèdes hus hade ej varit på förhand planlagt. Ögonblickets ingivelse hade i förening med slumpen åstadkommit resultatet.
Hon hade haft för vana att dagligen under den senaste månaden vandra framåt Rue Ecole de Médecine, skenbart för att titta
