Den trogna gårdvaren.
IV.
Den trogna gårdvaren.
Efter kvällsvarden föll talet på Charlotte Corday.
Juliette manade gärna fram för sin inre syn bilden av den döda hjältinnan och tyckte om att tala om henne. Det var som om hon i henne sett ett slags ursäkt och rättfärdiggörelse av sina egna handlingar, vilka, hur det nu var, tycktes henne i behov av sådan.
Hon fann ett nöje i att höra Paul Déroulède tala; hon tyckte om att locka fram hans hänförelse och se hans stränga, allvarliga ansikte lysas upp av den inre glöden.
Hon hade öppet omtalat, att hon var dotter till hertigen av Marny. När hon nämnde sin fars namn och att hennes bror blivit dödad i en duell, såg hon Déroulèdes blick vila länge och forskande på henne. Tydligen undrade han, om hon någonting visste, men hon mötte utan förlägenhet hans ögon, och han kände sig tydligen tillfredsställd.
Madame Déroulède tycktes ej känna till någonting av de närmare omständigheterna vid denna duell. Déroulède sökte förmå Juliette att yttra sig mera oförbehållsamt, särskilt rörande brodern. Hon svarade utan omsvep på hans frågor, men i vad hon sade fanns ingenting, som tydde på det faktum, att hon kände sin broders baneman.
Hon ville, att han skulle veta, vem hon var. Om han i henne fruktade en fiende, hade han ännu tid att stänga sina dörrar för henne.
Men inom mindre än en minut hade han förnyat sina hjärtliga erbjudanden av gästfrihet.
— Till dess vi fått ordna med er resa till England, tillade han med en kort suck, som om han ogärna skildes från henne.
Juliette föreföll det, som om han kände sig absolut likgiltig för den oförrätt, han tillfogat henne och hennes far; när hon visste med sig, att hon var ett hämndens redskap, som utan misskund ämnade förgöra sin broders mördare, skulle hon ha föredragit att
40
