En dag i skogen.
utom en säker och vederhäftig »folkets vän.» Jag var nästan övertygad om, att er musslinsklänning skulle vara fläcklöst ren och att det alltjämt skulle sitta några skvallrande spetsar på den.
Hon skrattade igen, och med två fina fingrar lyfte hon upp sin vackra musslinsklänning och visade fram den vita remsgarneringen under dess fåll.
— Så tanklöst och barnsligt! sade han i ganska kärv ton.
— Ni vill väl förstås ha mig sliten och grå, att jag bättre måtte passa åt era meningsfränder? genmälde hon.
Hans mästrande ton stack henne, och hon fann den myndighet, han tycktes vilja taga över henne, alldeles obefogad. Liksom solen plötsligt försvinner bakom ett moln, så efterträddes hastigt hennes barnsliga glättighet av en känsla av missnöjd besvikenhet.
— Jag ber er ödmjukt om förlåtelse, återtog han lugnt. — Och jag måste bedja er om vänligt överseende med mitt sätt, men jag har verkligen varit så orolig —
— Varför behöver ni vara orolig för min skull?
Hon hade ämnat säga detta likgiltigt, liksom om det just kom på ett ut, vad hon svarade, men vid bemödandet att förefalla likgiltig blev hennes röst högdragen och fick ett tonfall, som erinrade om de dagar, då hon ännu var Duc de Marnys dotter, en av de rikaste och mest högättade arvtagerskor i Frankrike.
— Var det kanske förmätet? frågade han med en lätt skymt av ironi till svar på hennes egen högdragenhet.
— Det var bara onödigt, svarade hon. — Jag har redan lagt för många bördor på era axlar, utan att de behöva ytterligare ökas med orons.
— Ni har inte lagt någon börda på mig alls, sade han, lugnt som förut, ni har endast låtit mig söka gälda en gammal tacksamhetsskuld.
— Tacksamhetsskuld? Vad menar ni?
— Ni begick en dåraktig och tanklös handling utanför min dörr och gav mig därigenom tillfälle att lyfta en tung börda från mitt samvete.
— På vad sätt?
— Jag hade aldrig hoppats, att ödet skulle vara nog vänligt att tillåta mig visa en medlem av er familj en obetydlig tjänst.
45
