En dag i skogen.
drottningen. Och i hans energiska uttryck tyckte hon sig läsa antingen framgång eller döden.
— När flyttar ni? frågade hon.
— I morgon afton.
Hon sade ingenting mera. En dyster och svårmodig stämning tycktes ha fått makt med henne. Det var utan tvivel stadens närhet, som bar skulden därtill. Hon kunde redan urskilja det välbekanta ljudet av dämpade trumvirvlar och de högljudda, upphetsade ropen från pöbeln, som vid denna tid på aftonen skockade sig kring stadsportarna, i förhoppning att få bevittna någon viktig fångst, helst av en hatad aristokrat, som sökte undfly folkets hämnd och nu överlistades.
De hade nått utkanten av skogen, och medan hon vandrade framåt, föllo blommorna, som hon plockat, en och en i sänder, ut ur hennes slappa grepp, utan att hon aktade därpå.
Först de blå lupinerna; deras knopprika blomställningar voro tunga, och de föllo till marken. följda av de vita prästkragarna, som tätt sållade gräset. De röda vallmorna voro lättast; deras tunna och en smula klibbiga stänglar dröjde längre än de andra i hennes händer. Slutligen släppte hon även dem, den ena efter den andra, likt stora bloddroppar, som lyste, när hennes långa vita klänning svepte dem åt sidan.
Déroulède gick försjunken i tankar och tycktes ha glömt henne. Men framme vid avstängningsbommen vaknade han åter till verkligheten och tog fram de pass, som satte Juliette och Pétronelle i stånd att oantastade åter komma in i staden. Han själv kunde i sin egenskap av medborgare-deputerad komma och gå efter behag.
Juliette ryste, när de tunga portarna slogos igen efter henne med stort dån. De tycktes utestänga till och med minnet av denna lyckliga dag, som under en kort stund ej lämnat någonting övrigt att önska.
Hon var ej särdeles hemmastad i Paris och undrade, var någonstädes detta dystra la Conciergerie låg, där en avsatt drottning framlevde sina sista dagar, ensam med sina smärtfyllda minnen av vad som varit. Men när de gingo över bron, urskilde han bland massan av byggnader den stora stadens massiva
