Svartsjuka.
— Anne Mie! utbrast han med ett så omisskännligt tonfall av fröjd, att den unga flickan med bultande hjärta stannade ett ögonblick med handen på ledstången, liksom i den förhoppningen att få höra utropet upprepas. Hon kände, att han var glad att se henne och hade varit orolig, därför att hon stannat så länge borta.
— Har du varit ängslig? frågade hon slutligen.
— Ängslig! utbrast han. — Lilla vän, jag har varit alldeles utom mig den här sista timmen, sedan jag kom underfund med, att du gått ut så sent och till på köpet ensam.
— Hur fick du veta det?
— Mademoiselle de Marny knackade på min dörr för en timme sedan. Hon hade sökt dig inne på ditt rum, och när hon inte fann dig där, letade hon överallt i huset efter dig, varefter hon till sist i sin oro kom till mig. Vi ha inte vågat säga någonting åt min mor. Jag vill inte fråga dig, var du har varit, Anne Mie, men käraste lilla vän, kom ihåg en annan gång, att Paris’ gator äro inte säkra, och att de, som hålla av dig, ängslas och sörja, när de veta dig vara i fara.
— De, som hålla av mig! — Hon blott andades fram de ohörbara orden.
— Kunde du inte ha bett mig följa med dig?
— Nej, jag ville vara ensam. Gatorna lågo så lugna som helst, och — jag önskade tala en stund med sir Percy Blakeney.
— Med Blakeney? utbrast han i gränslös förvåning. — Vad i all världen kunde du ha att säga honom?
Ovan vid allt hyckleri, som hon var, hade den unga flickan nästan mot sin egen vilja låtit undfalla sig sanningen.
— Jag trodde han skulle kunna hjälpa mig, eftersom jag var så bedrövad och villrådig.
— Och du gick till honom förr än till mig? sade Déroulède i milt förebrående ton. Han hade ännu ej övervunnit sin förvåning över ett dylikt steg av den annars så blyga och tillbakadragna unga flickan.
— Det var just för din skull jag var ängslig, och du skulle bara ha gjort narr av mig.
67
