»Min är hämnden.»
på en månads tid över till la Conciergerie för att bevaka den olyckliga fången, som sitter där.
— På en månad, upprepade hon mekaniskt.
— Ja visst, svarade han småleende. — Ni förstår, vår nuvarande regering är rädd, att den stackars Marie Antoinette skall utöva sin tjuskraft på vilken fängelseguvernör som helst, bara han varit tillräckligt länge i hennes närhet, så att därför väljes det en ny för varje månad. Jag kommer att tjänstgöra under den nu instundande Vendémiaire. Jag hoppas vara åter här före höstdagjämningen — men vem vet det?
— Således, citoyen Déroulède, blir då i alla händelser det farväl, jag bjuder er i afton, ett farväl på ganska lång tid?
— En månad kommer att förefalla mig som ett århundrade, sade han allvarligt, eftersom jag måste tillbringa den utan att få råka er, men —
Han betraktade henne länge och prövande. Han kände ej igen henne i hennes nuvarande sinnesstämning, så uppskrämd och förvirrad såg hon ut, så olika den sorglösa unga flicka, som spritt glädje och ljus i det ödsliga huset dessa senaste veckor.
— Men det skulle väl vara förmätet att hoppas, återtog han med låg röst, att ett liknande skäl skulle komma er att tycka den månaden lång …
Hon blev kanske en nyans blekare än hon varit förut, och hennes ögon irrade kring rummet likt ett fånget djurs, som söker undfly.
— Ni svävar i någon villfarelse, citoyen Déroulède, sade hon slutligen brådskande. — Ni ha allesamman varit vänliga, mycket vänliga — mot mig, men Pétronelle och jag kunna icke längre missbruka er gästfrihet. Vi ha vänner i England och många fiender här —
— Jag vet, avbröt han lugnt, det skulle vara den mest klandervärda egoism från min sida att föreslå, att ni stannade här en timme längre än som är nödvändigt. Jag fruktar att efter denna dag mitt tak måhända ej bereder er tillräckligt beskydd. Men vill ni ej låta mig ombestyra er avfärd på samma sätt som jag redan ordnat för min mors och Anne Mies resa? Min engelska vän, sir Percy Blakeney, har en jakt, som ligger i beredskap och väntar
