»Min är hämnden.»
talade han nu icke för sig själv, icke för sin egen egoistiska trängtan efter lycka, utan för sin djupa och innerliga kärlek, att hon skulle få veta därom, röras av medlidande och låta honom för alltid bli hennes lydige tjänare.
En stund förflöt utan att han yttrade någonting vidare. Han hade fattat hennes hand, som hon ej längre drog undan, ty det låg ett ljuvt nöje i att känna hans starka fingrar darrande sluta sig om hennes. Han tryckte läpparna mot hennes mjuka vita hand, den fina handleden, och de brännheta kyssarna vittnade om den våldsamma lidelse, som tyglades endast av vördnad för den älskade.
Hon försökte rycka sig lös från honom, men han ville ej släppa henne.
— Gå inte bort just nu, Juliette, bönföll han. — Tänk, jag kanske aldrig mer får se dig! Men när du är långt ifrån mig — välbehållen i England, skola vi hoppas — bland dina egna fränder och vänner, försök då någon gång att tänka vänligt på den, som ägnar dig sin ödmjuka dyrkan, en kärlek utan gräns —
Hon önskade, att hon hade kunnat stilla sitt hjärtas stormande slag — hennes själ kom honom till mötes, buren av den kärlek, som hon så länge under inre strider sökt betvinga. Varje ord han talade fann gensvar inom henne, men hon försökte sluta sina öron för deras ömma vädjan, hon ville ej se på det mörka huvudet, som ödmjukt böjdes framför henne. Hon ville glömma, att han fanns där — han, mannen, som hon offrat åt sin egen eländiga hämnd, som hon i sin blindhet trott sig hata, men som hon — det kände hon nu så visst — älskade mera än sitt liv.
I detta ögonblick gjorde hon en sista fruktlös ansträngning att frambesvärja åsynen av brodern, som bars död hem på båren, den gamle fadern, kring vilken vansinnets natt lägrat sig långt innan han hämtades av befriaren döden.
Hon sökte tänka på Guds finger, visande henne vägen mot uppfyllandet av eden, och hon ropade åt Honom, att Han måtte stå henne bi i denna ohyggliga kamp och vånda, som sönderslet hennes själ.
83
