Hoppa till innehållet

Sida:Hennes hämnd 1908.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Damoklessvärdet.

dem, vilka mest beundrat honom … Nu var det för sent att undslippa allt detta.

Ett par sekunder förflöto, utan att dörren ännu öppnades. Han gjorde en rörelse som för att rycka till sig brevportföljen och gömma den på sig. Men den var tung och skrymmande; den skulle helt säkert väcka uppmärksamhet och ådraga honom den ytterliga förödmjukelsen av att nödgas underkasta sig kroppsvisitation.

Han mötte Juliettes ögon, som höllos fästa på honom med ett uttryck, vars intensitet i samma stund uppenbarade för honom djupet av hennes kärlek. Men i samma nu var all svaghet som bortblåst; han var ånyo den kallblodige, rådige mannen, van att djärvt möta faran, att lugna och kuva rasande människomassor.

Med en likgiltig axelryckning sköt han från sig varje tanke på den komprometterande portföljen och gick mot dörren.

Men när intet svar kom på den tredje och sista uppmaningen att öppna, slogs dörren upp på vid gavel utifrån, och Déroulède stod ansikte mot ansikte med de fem männen.

— Medborgaren Merlin! sade han lugnt, när han kände igen den främste bland dem.

— Just han, medborgare-deputerad, svarade den tilltalade med ett försmädligt grin. — Till er tjänst!

Anne Mie hade i sin avlägsna vrå av förstugan hört namnet och betogs av en ohygglig ångest.

Merlin! Det var ju, han, som stiftat den skändliga »lagen angående misstänkta», vilken hetsat far mot son, broder mot broder, vän mot vän — som förvandlat mänskliga varelser till blodhundar, ständigt ute på spår, som tvungit envar att spionera, förfölja och ange, innan någon annan hunnit följa samma taktik gent emot honom eller henne själv.

Där stod han nu, denne Merlin, som kunde berömma sig av att vara upphovsmannen till den skändligaste lag, som någonsin tillkommit för att plåga och förnedra ett mänskligt släkte.

I Musée Carnavalet förvaras den pennteckning utav honom, som ritades omedelbart innan han i sin tur gick att försona sina brott just på denna giljotin, som han så nitiskt vässat och hållit redo åt andra. Konstnären har träffande återgivit den sluskiga,

86