djupa känsla för den mänskliga naturens otillräcklighet och syndfullhet var också utgångspunkten för Luther. Samma känsla är äfven den ständigt vibrerande strängen i Olavus Petris alla skrifter, och troligen var det denna likhet i grunduppfattningen, som först drog Olavus till Luthers person.
Såsom yngling hade Luther likt medeltidens fromma män och kvinnor fört en ständig, hopplös strid mot köttets anfäktelser, han hade afbrutit sin akademiska bana, afsagt sig världen och blifvit munk, han hade burit tagelskjorta, fastat och gisslat sig, men han hade dock icke funnit frid i sin själ. Synden satt fastare rotad än att den läte fördrifva sig med gisselslag. Så kom han att läsa Augustinus och Pauli bref, och då började hos honom den tanken mogna, att människan — hur hon än plågar sin kropp — dock icke af egen kraft förmår att tillbakaslå synden, utan att blott Gud själf kan skänka henne vilja och makt till det goda. I tron eller hjärtats fasta förlitan på Guds nåd — där låg således vägen till räddning undan synden.
Sjalf insåg Luther ej, i huru stark strid denna åsikt stod med den katolska kyrkans lära, och då Olavus Petri anlände till Wittenberg, ansågs Luther ännu vara och trodde sig äfven själf vara en rättrogen teolog. Men hans undervisning var dock en annan än den Olavus förut fått mottaga. Redan 1512 hade Luther börjat utlägga bibeln för sina åhörare, till en början ännu delvis enligt den gamla metoden, som nästan i hvarje ord såg en snara, hvilken endast det filosofiska skarpsinnet mäktade lösa, men så småningom enligt en allt sundare och sundare uppfattning, som vid tiden
