32
sändes till Brask, nämnes intet om, att hans predikningar skulle hafva haft en hetsig form; det är endast det från katolsk synpunkt kätterska innehållet, öfver hvilket Doktor Nils beskärmar sig, och se vi efter de fynd, som han gjort antagligen först efter ett längre åhörande af Olavus predikningar, så äro dessa hvarken synnerligen många eller hvad formen beträffar farliga. Han omtalar t. ex. icke, att Olavus — hvilket då var så vanligt i Tyskland samt senare äfven i Sverige — jämfört påfven och Antikrist eller öfver hufvud yttrat sig förklenande om den romerska kyrkans öfverhufvud. De satser, hvilka anfallas, äro sådana, hvilka med nödvändighet måste återfinnas äfven i den mest hofsamma evangeliska predikan.
I en tilldragelse, hvilken berättas i en krönika från 1560, har man dock trott sig finna ett bevis för, att Olavus’ predikningar ej varit af den fridsamma art, som här antydts. Det berättas nämligen, att en vederdopare, Melchior[1], kommit till Stockholm — såsom vi af andra källor veta på sommaren 1524 . Han och några likasinnade började genast med häftiga predikningar, “och de rätta predikanterna, mäster Olof och mäster Michel, gåfvo sig intet emot dem, utan tog det för godt. Folket strömmade dit som molnskyar, icke allenast tyskar utan ock andra, de som tyska förstodo.“ På det sista började de att rifva ned helgonbilder och taflor i kyrkorna och foro fram såsom vilda svärmare. “Då de rätta predikanterna det sågo, ville de gärna
- ↑ Hans namn var Melchior Hofman, ej som det vanligen uppgifves Melchior Rink.
