34
konungens goda minne hade han visserligen fått rätt att predika, men han var hvarken kyrkoherde eller prest. Dessutom säges uttryckligen, att han sökte att bekämpa predikanterna, när de började gå till ofverdrifter, men att han då var maktlös mot rörelsen. Krönikans författare och konungen, som ingifvit honom berättelsen, klandra dock, att han icke från början anat oråd, men de se saken i de senare händelsernas ljus. Då Melchior anlande till Stockholm, hade vederdoparne ännu gjort sig föga bemärkta i Tyskland, och i Sverige voro de förmodligen alldeles okända; det stora tyska bondeupproret, i hvilket de togo en värksam del, utbröt först följande år, och Olavus hade således ingen anledning att misstänka främlingen, i hvilken han i början måste hafva sett en meningsfrände. Hans misstag var för öfrigt ej värre, än att både Luther och Melanchthon gjort sig skyldiga till det samma. Den förste vederdöparen, Marcus Stübner, hade t. o. m. fått bo i Melanchthons hus, och ännu vid bondeupprorets första utbrott yttrade sig Luther ej obetingadt förkastande om dessa svärmare.
Det enda således Gustaf Vasa kunde förebrå Olavus var, att han icke med nog kraft uppträdt mot dessa protestantismens öfverdrifter; att Olavus själf skulle hafva gjort sig skyldig till dylika fantasterier eller understödt dem, antydes icke i den nyssnämnda krönikan. Att Olavus själf – äfven frånsedt den dogmatiska olikheten mellan honom och vederdöparne — ej gillat dessa stridbara predikningar, framgår dels af hans egen postilla, dels af den öfversättning af Luthers postilla, som enligt min mening är af hans hand. I denna öfversättning
