Hoppa till innehållet

Sida:Henrik Schück Olavus Petri 1906.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47

skulle hafva det i sinnet, att intet herrskap vara skulle, utan alla skulle vara lika mäktige, är så grofliga diktadt på den gode mannen, att jag storliga förundrar, att honom icke skämmes vid så uppenbarlig lögn. Luther hafver ingen skuld till det uppror i Tyskland skedt är, hvilket hans böcker bevisa, som han låt utgå, långt förr än man visste af något uppror. Han lärde, att man skulle taga alla stycken före med lämpa, utan storm och uppror, och ingalunda falla med våld på herrar och furstar, utan lida och hafva fördrag med dem, ändock att de tyranner voro, betänkandes dem vara det ris, som Gud straffar våra synder med. Det är ock väl sant, att han hafver straffat hårdeligen herrar och furstar för den misshandel och tyranni, som de brukat hafya med deras undersåtar, och det borde honom göra, ty han var en predikare, men aldrig hafver han lärt undersåtarne, att de skulle sätta sig upp emot herrarne och drifva dem af.»

Innan Paulus Helie ännu visste om detta svar, hade han mera direkt inblandat sig i de svenska religionsstriderna. Han hade fått kännedom om de nyssnämnda af konung Gustaf utfärdade spårsmålen samt Olavus Petris och Galles svar på dessa. Men då, såsom han sade, den förra icke kunde och den senare icke vågade gifva de riktiga svaren, så lofvade han att behandla frågorna såsom de förtjänade. Innan han det gjorde, bad han dock konung Gustaf besvara tolf frågor, hvilka han lät åtfölja sitt sändebref. Dessa äro fullkomligt oförsynta och träffade den onekligen sårbaraste punkten hos konungen — hans girighet. Så t. ex. lyder den första punkten: »efter det Gud hafver