66
om det fördärf, som då tillstundade, och förmanade folket till bot och bättring, så bör det ock nu ske, ändock att sådant intet varder aktadt.“
Det nu lefvande släktet skulle döden dö och gå under, men “då sker Guds dags tillkommelse, i hvilken himlarna af eld förgås skola och elementen försmälta af hetta, men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, där rättfärdighet uti bor, ty denna himmel och denna jorden, med allt det på henne är, är besmittadt af synden. Därför måste de ock uppbrännas, men efter uppståndelsen kommer ett nytt och heligt folk; ty höfves dem ock en ny himmel och en ny jord, där ingen synd utan all rättfärdighet uti bor.“
Då detta skrefs hade Olavus Petri ej lång tid öfrig i den värld, hvars framtid han skådade i så mörka färger. Tidigt på morgonen den 19 april 1552 slutade den svenske reformatorn sina dagar, ännu ej sextio år gammal. Han jordades i Stockholms Storkyrka i närheten af predikstolen, där ännu vid det förra århundradets midt en nästan fullständigt utplånad grafinskrift utvisade den plats, där en af vårt lands mest storslagne, klar tänkte och varmhjärtade personligheter hvilade.
