KRONÄRTSKOCKAN
vi en mycket god bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig beredt mig ett så utsökt nöje som just den gången.
Dagen var vacker. En blek septemberdag: en af dessa den tidiga höstens lyckodagar, hvilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till hvila för att lämna rum åt en känsla af mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i löfverket öfver och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden skymtade på afstånd.
Ja, det var en vacker dag.
»Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din?» frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.
