Sida:Historietter.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

HISTORIELÄRAREN


hans vackra och vänliga hvita hufvud, ty det var hvitt redan då. Och så min förvåning och min löjeblandade missräkning, då jag efter flera år kom upp i de högre klasserna, de klasser där han undervisade, och kom i beröring med honom på nära håll! Ty det fanns ingen lärare i hela skolan, som man vågade skoja med så vildt och så hejdlöst oförsynt som med honom.

Hur hade det gått därhän?

I grund och botten hade det visst alltid varit så. Troligen hade han redan från början varit på det klara med sin oförmåga att injaga fruktan; så ville han då till gengäld göra sig så mycket mera omtyckt. Till medel hade han valt att söka göra sina lektioner så roande och underhållande som möjligt. Han tog föga och ingen notis om lexorna; han berättade anekdoter, ritade karrikatyrer af påfvar och kejsare på svarta taflan och gaf pantomimiska framställningar af

122