GYCKLAREN
början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot sin »herre», som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade redan efter att låta sin slaf visa nya konster.
»Säg: ’min farscha är ett förbannadt suggskaft’.»
Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att ingen gjorde min af att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:
»Min farscha är ett förbannadt suggskaft.»
Det blef ett gränslöst jubel.
»Skratta! — Gråt!»
Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse han var befalld att låtsa. Gråten stockade
