SOTARFRUN
kommer man in på en trång gård, lagd med kullerstenar, en svart, stenlagd brunn som så många andra, dit solen aldrig hittar vägen. En gammal lind med afstubbade grenar, svartnad bark och af ålder glesnadt löfverk står där i en vrå; den är gammal som huset, ja ännu äldre, och är alltjämt ett kärt tillhåll för gårdens barn och kattor.
Det var förr i världen sotar Wetzmanns gård.
Sotar Wetzmann skall ha varit en ganska beskedlig gubbe. Han hade haft framgång i lifvet och samlat en rätt stor förmögenhet. Han var god mot de fattiga, barsk mot sina gesäller — ty så var bruket, och det behöfdes kanske också — och drack toddy på källaren hvarje kväll; ty han hade tråkigt hemma.
Hans hustru var också barsk mot gesällerna, men hon var icke god mot de fattiga och icke heller mot någon annan. Hon hade tjänat som piga i
- 22
