Sida:Historietter.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

PELSEN


min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i pels,» sade doktor Henck till sig själf.

Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.

»Nu hör jag henne i salongen,» tänkte doktor Henck. »Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat hvar gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.»

Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i pels, än hon eljes brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. Därefter borrade hon hufvudet i hans pelskrage och hviskade:

»Gustaf är inte hemma ännu.»

»Jo,» svarade doktor Henck med

44