EN KOPP TE
»Är det verkligen du?» sade han upprörd. »Och du tänker dricka den där smörjan?»
»Ja,» svarade jag blygt.
»Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!»
Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.
»Jag tror du försöker göra dig kvick,» svarade min gamle kamrat.
Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.
Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första stunden af vår bekantskap aldrig hade kunnat tåla mig. Han hade strax insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett passande tillfälle att få säga mig det; och nu var det sagdt!
Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så
- 84
