Att hufvudets främre parti förbisetts af såväl Linnarsson som Brögger[1] är lätt förklarligt, då pannans frontallob är nästan rätvinkligt nedböjd, hvarigenom detsamma kommer att ligga betydligt djupare, samt derföre nästan alltid är doldt i bergarten och först genom en mödosam preparering kan erhållas blottadt. Den främre delen af hufvudets medelsköld har derföre en ganska stor likhet med densamma hos D. finalis Walc.
Af hufvudets medelsköld hos Dicellocephalus microhpthalmus har jag ej haft tillfälle att gifva någon ny figur, ehuru en sådan, tecknad i något större skala, kunde vara önskvärd. Medan glabellan föröfrigt vanligen är nästan hel, är frontalloben nästan alltid starkt krossad med sprickor i olika riktningar, hvilket utvisar, att denna måste hafva varit starkare hvälfd både framåt och åt sidorna. Hos ett exemplar har hvälfningen till och med kunnat iakttagas. Den har derföre samma form som hos D. serratus. Genom preparering har jag kunnat se, att den ej bildar en tungformig förlängning såsom hos Remopleurides, utan breder ut sig åt sidorna, så att, åtminstone då den är nedplattad genom krossning, en djup vik bildas mellan densamma och ögonloberna. Emellertid har det hittills ej lyckats mig att få se något framför pannan liggande lägre parti af hufvudet såsom hos D. serratus. Pannfårorna hafva äfven ett helt annat utseende än hos Remopleurides, samt likna fullkomligt dem hos den sistnämnda.
- ↑ Till mina 1886 inlemnade ansökningshandlingar till den då lediga professuren i Mineralogi med Geologi vid Universitetet i Upsala, för hvilkas bedömmande professor W. C. Brögger var utsedd till sakkunnig, var äfven bilagdt ett korrekturafdrag af ofvannämnda ej publicerade taflor öfver Ceratopygekalkens fauna. Bröggeb lärde först härigenom känna hufvudets verkliga form hos »Remopleurides dubius» samt detsammas samhörighet med pygidiet af Dicellocephalus serratus. Med mitt tillstånd omnämnas af Brögger mina observationer, och rättas det förra misstaget, i ett bihang till hans uppsats: »Om alderen af Olenelluszonen i Nordamerika», sid. 212. — Geol. Fören. Förh., Bd 8 (1886).
behandlas. Detta föranledde mig, att, ehuru mina taflor innehöllo åtskilligt, som ej funnits eller afbildats af Brögger, likväl vänta med afhandlingens utgifvande för att vinna större fullständighet, isynnerhet beträffande den svenska Ceratopygekalken. Under de år, som sedan dess förflutit, har min uppmärksamhet städse varit särskildt riktad på denna horizont. Så mycket nytt och vigtigt har också från densamma tillkommit, att tiden för ntgifvandet nu synes vara inne.
