Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
114
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

andra där. Men jag sade, att vi bara kunde ta det för att vi passerade nedre ändan av en ö och komme in på samma gamla flod igen. Detta gjorde Jim orolig — och mig också. Frågan blev därför nu, vad vi borde göra. Jag sade, att jag skulle ro i land på första ställe, där vi såge ett ljus, och säga, att far min kom efter mig med en lastpråm och att han var alldeles oerfaren på den här delen av floden och ville veta, huru långt det var till Cairo. Det tyckte Jim inte var så dumt, och så togo vi oss en pipa och väntade.

Vi hade nu ingenting annat att göra än att hålla skarp utkik efter staden, så att vi inte fore förbi den utan att se den. Jim sade att han var alldeles tvärsäker på, att han skulle se den, för han skulle vara en fri man i samma ögonblick han finge se den, men om vi fore förbi den utan att märka den, skulle han komma in i slavstaterna igen och det vore inte längre någon utsikt för honom att bli fri. Litet emellan sprang han upp och ropade:

»Där är den!»

Men det var inte Cairo — det var bara lyktgubbar eller lysmaskar — och då satte han sig ned och höll vakt igen alldeles som förut. Jim sade, att han skalv i hela kroppen, som om han hade feber, vid tanken på att vara så nära att bli en fri man. Ja, vet ni, jag skalv och darrade, som om jag hade haft feber jag också, då jag hörde honom tala så där, för jag började få klart för mig, att han var nästan fri — och vem var att klandra för det? Jag själv, naturligtvis, och ingen annan. Jag försökte på alla möjliga sätt, men det var alldeles stört omöjligt för mig att lugna mitt samvete. Det ansatte mig till den grad, att jag fick ingen ro för det — jag kunde inte hålla mig stilla på samma ställe så mycket som en enda minut. Jag hade aldrig någonsin förut kommit att riktigt ordentligt tänka på, vad det egentligen var, som jag höll på att göra, men nu gjorde jag