»De' ä' fem negrer, som ha rymt i natt litet längre upp efter floden, ovanför kröken. Ä' din karl svart eller vit?»
Jag svarade inte genast, jag försökte göra det, men det var som om jag hade fått tunghäfta. Jag försökte i en sekund eller två att morska upp mig och sjunga ut med vad jag visste, men jag var inte karl till att göra det — jag hade inte så mycket kurage i mig som en kanin en gång. Jag kände på mig att jag höll på att ge efter, och då gav jag katten alltihop och sade:
»Han ä' vit.»
»Jag tror det är bäst vi fara dit och se efter själva.»
»Ja, de' vore då riktigt bra, om ni ville vara så hyggliga å göra de'», sa' jag, »för de' ä' far min, som ä' där, å kanske ni kunde hjälpa mig å bogsera flotten till land, där de' där ljuset är. Han ä' sjuk — å de' ä' morsan å Marianne också.»
»Aj, för tusan! Och vi ha så bråttom — men vi måste väl hjälpa er ändå, gissar jag. Seså, hugg i åran och låt oss raska på.»
Jag högg i min paddelåra, och de började också att ro. Då vi hade tagit ett par årtag, sade jag:
»Pappa kommer att bli rysligt tacksam mot herrarna, det kan jag då försäkra. Varenda en, som jag har bett hjälpa mig att ro flotten till land, har givit sig av det fortaste han har kunnat, å jag rår inte me' att göra de' ensam.»
»Det va gement av dem — och besynnerligt också. Hör du gosse, vad är det egentligen åt far din?»
»Han har… han har… åh, de' ä' egentligen inte alls nå' farligt me'n.»
De slutade genast att ro. Det var bara ett litet stycke fram till flotten nu. Så säger den ene av dem:
»Du ljuger bestämt, pojke. Vad är det, som fattas far din? Svara oss ärligt och uppriktigt, det är det bästa du kan göra.»
