att gå över mig, och jag ville, att det skulle ha riktigt gott utrymme också. Jag kunde alltid stanna under vatten en minut, men den här gången tror jag nästan att jag var nere i en och en halv minut. Men då fick jag brådska att komma upp till ytan igen, för det kändes, som om jag var nära att spricka. Jag kom upp med en sådan fart, att jag höjde mig över vattnet ända till armhålorna och frustade ut vattnet ur näsan och simmade ett stycke. Strömmen var naturligtvis mycket stark, och naturligtvis satte man på ångaren maskinen i gång tio sekunder efter sedan de hade stannat den, för de frågade just aldrig efter flottkarlar; så nu kilade ångbåten sin väg uppför floden och hade snart försvunnit ur sikte i mörkret, men jag hörde honom ännu en bra stund.
Jag ropade på Jim ett halvtjog gånger, men jag fick inte något svar; då högg jag tag i en planka, som törnade mot mig, under det jag »trampade vatten», och sträckte ut mot stranden, skjutande plankan före mig. Men jag fick klart för mig, att strömmen gick i riktning mot västra stranden, varav jag slöt, att jag befann mig på ett ställe, där strömfåran går över från ena stranden till den andra, och därför ändrade jag riktning och simmade åt samma håll.
Den där sneda strömmen tvärs över floden var sina goda två mil lång, så det tog mig en god stund, innan jag kom över. Till sist kom jag lyckligt i land och klättrade upp på stranden. Jag kunde inte se långt framför mig minsann, men jag trevade mig fram så gott jag kunde över den mycket ojämna marken så där en fjärdedels mil eller kanske litet längre, och så stötte jag ett tu tre på ett stort gammaldags blockhus. Jag tänkte smyga mig förbi det och gno min väg därifrån, men en hel hoper med hundar kommo i detsamma rusande och tjöto och skällde omkring mig, och då hade jag naturligtvis nog vett att hålla mig alldeles stilla.
