omkring på samma ställe tre gånger och gjorde ett kors över bröstet för var gång; och sedan band jag ihop en liten lock av mitt hår för att skrämma bort trollen. Men jag var ändå inte riktigt lugn. Man gör så, då man har mist en hästsko, som man har funnit, i stället för att spika upp den ovanför dörren, men jag hade aldrig hört någon människa säga, att det var rätta sättet att gå fri från olycka, när man hade dödat en spindel.
Jag satte mig ned igen, darrande i hela kroppen, och tog fram pipan för att få mig en rök, för det var alldeles dödstyst i huset nu, så frun skulle inte få reda på det. Nå, efter en lång stund hörde jag klockan långt borta i staden slå bom — bom — bom — tolv slag — och så blev allt tyst igen, tystare än förut. Strax därpå hörde jag en kvist brytas av nere i mörkret bland träden — det var någonting, som rörde sig där. Jag satt tyst och lyssnade. Om en stund så var det nätt och jämnt jag kunde höra ett: »Miau! Miau!» där nere. Det var utmärkt! Så sade jag: »Miau! Miaul» så tyst jag kunde, och sedan släckte jag ut ljuset och klev ut genom fönstret och ner på verandataket. Sedan halade jag mig ner till marken och kröp in mellan träden, och ni kan vara säker på, att Tom stod där och väntade på mig.
II.
Vi smögo oss på tå utefter en stig mellan träden till bortre ändan av trädgården, lutande oss ned, så att grenarna icke skulle slå oss i huvudet. Då vi gingo förbi köket, stupade jag mot en trädrot, så att det blev ett litet buller. Vi kröpo genast ihop och lade oss ned på marken. Fröken Watsons stora nigger, som heter Jim, satt i köksdörren; vi kunde se honom mycket väl, därför att det var ljust bakom honom. Han reste sig och
